emmatheresekarlsson

Rädsla kan man ju tolka på många olika sätt. Jag har en hel del rädslor, en av mina värsta är min hemska klaustrofobi, för er som inte vet så betyder det alltså att jag har problem med trånga uttrymmen och att bli instängd. När detta händer får jag panik, blir hysterisk, skriker och slår runt om mig tills jag kan känna mig bekväm igen. Detta har hänt mig många gånger i livet, en av dom värsta fallen var för ca 2 år sedan när jag gick i 9:an då vi hade fått nya skåp och en kompis skojade med mig när jag skulle klättra in och se om jag fick plats. Hon stängde alltså igen luckan och skåpet gick i lås, detta var ingen av våra skåp heller så vi visste inte koden så hon var tvungen springa och leta reda på ägaren till skåpen innan jag kom ut. Under den långa tiden hade jag fruktansvärd panik, jag grät, skrek, slog och var alldeles hysterisk. När jag väl kom ut var dom tvugna lugna ner mig hur länge som helst. Efter detta har min skräck blivit ännu värre. Jag hatar även när folk jagar mig. Hatar att ha folk bakom mig överhuvudtaget. Vet inte varför, men har alltid tyckt att det känns äckligt när man inte ser människor. Det har även hänt att jag slagit folk som kittlat mig eller hållit fast mig på skoj, för att dom inte lyssnat när jag sagt till att dom ska släppa och har därför fått panik. Var även rädd att något liknande skulle hände när jag flög för första gången i mitt liv i somras men som tur är gick det bra. Hade lite smått panik på den pyttelilla toan men Martin hade sagt hundra gånger innan att det inte var farligt och jag visste att han stod utanför och väntade så det gick bra även det.