emmatheresekarlsson

Det har nu gått 18 månader, alltså ett och ett halft år sedan en av mina närmsta lämnade världen.
Minns allting så väl, Julafton 24:e December 2009. Det var eftermiddag, vi hade varit till syster och firat julen som vanligt när mobilen ringer. Såg vem det var och klumpen i magen blev hårdare eftersom jag visste sen dagen innan att du varit med om en olycka och låg på sjukhus. En helt förkrossad Pontus berättar att du inte klarade operationen och hade lämnas oss, föralltid. Klumpen i magen försvann och istället kändes det som en kniv stack  rakt i hjärtat. Allt blev suddigt, fick svårt att andas. Jag skrek rakt ut, broder tvärstannade bilen omedvetande om vad som hänt. Jag fick fram några få ord, dom få som behövdes. Vi kom till Tommy, jag gick ner i källaren där jag spenderade många timmar efteråt badandes i tårar och goda ord från fina vänner. Dagarna gick, sömnlösa nätter och dagar med huvudvärk och svullna ögon. Det var mitt värsta jullov. Nu har det gått en ganska lång tid, men jag saknar dig bara mer & mer. Du var alltid den som fick mig att skratta istället för att gråta, den jag kunde ringa mitt i natten och prata i timmar. Den som alltid fanns där. Självklart har jag andra vänner som också gör detta, men du var speciell & ingen kan ta din plats. Om jag kunde, skulle jag offra mitt liv för att du skulle få ditt tillbaka. Men jag vet att det inte går, det går inte att sörja hela livet. Jag lever för dig, jag är glad och gör saker som jag vet att du skulle vilja att jag gjorde. Jag gör det för dig, precis som du alltid gjorde för mig.
Älskade vän, jah hoppas du har det fantastiskt bra däruppe. Vi ses!